Ironi

Diverse lappar, där vissa ironiskt har förbud som de själva bryter mot.

Ironi (grekiska εἰρωνεία eironeía, bokstavligen "omkasta", "förställa") innebär betydelse genom ett underförstått förhållande mellan en ytlig mening och en dold faktisk mening. Generellt involverar detta någon form av motsatsförhållande, kritik eller kontrast mellan de två.

Ironiska framställningar i tal förlitar sig ofta på att mottagaren förstår att det som uttrycks är orimligt eller opassande i kontexten. Det medföljer därmed en risk för missförstånd, då mottagaren kan tolka talaren bokstavligt och missförstå talarens faktiska poäng.

Den första dokumenterade användningen av ironi sker i Staten (Platon) när en av Sokrates samtalspartner karaktariserar hans tillvägagångsätt, att uppträda okunnig i dialog, som bedrägligt.

Indelningar

Ironi har definierats och indelats på olika sätt genom historien beroende på användningsområde. Likt begreppets definition är indelningar av det ett populärt ämne för debatt och diskussion. Den ursprungliga definitionen och de första två indelningarna återfinns däremot tidigt i retorikens historia:

Ironi som trop, även kallad ordets ironi (latin ironia verbi) definieras som en av två kategorier av Quintilianus. Det syftar till individuella talesätt, där tropens funktion är att uttrycka motsatsen av det som egentligen menas. Den utgör även en av de fyra kardinaltroperna, som agerar grund för samtliga troper.

Den andra kategorin som definieras av Quintilianus är schema, vilket innebär situation av ironi. Detta kallas även livets ironi (latin ironia vitae, "livets ironi") och innebär exempelvis hela tal, situationer eller en persons liv i helhet.

En tredje indelning för ironi framkommer senare i romantiken. Existensens ironi (latin ironia entis, "ironi i att vara") även kallat för ödets ironi, syftar till universum som ett uttryck av ironi. Innebörden av detta är att naturen agerar som en motverkande kraft utanför människans kontroll, där resultatet av exempelvis handlingar eller planer blir motsatsen till människans förväntan.

Ursprung och tidig historia

Ironi har sitt ursprung i Antiken, närmare bestämt i Platons Staten. I dialogen uppträder Sokrates som okunnig och underlägsen, för att locka respektive samtalspartner till att framställa ståndpunkter eller argument som han sedan utmanar. Under denna tid ansågs ironi därför som ett lågt och oförskämt sätt att lura andra genom språket.

Aristoteles motverkar delvis denna negativa syn på ironi genom diverse texter, vilket fokuserar ironi mer som en retorisk trop än ett tillvägagångsätt.

Cicero höjer begreppet genom att hylla det som en beundransvärd vana i diskussion, vilket definieras ytterligare av Quintilianus genom introduktionen av två kategorier för ironi.

Litterär ironi

Bland senare tiders ironiker märks Jonathan Swift och Voltaire. En senare form är den så kallade romantiska ironin, i vilken den fria, genialiska personligheten leker med sina egna värden, även de högsta och finner nöje i att motsäga sina egna ideal och förlöjliga sina egna tankegångar.

Den förekom i det tidiga 1800-talets romantiska litteratur (till exempel E.T.A. Hoffmann, Ludwig Tieck, Nikolaj Gogol och Carl Jonas Love Almquist).

Som estetiskt begrepp uppmärksammades ironin särskilt av Jean Paul och Søren Kierkegaard. Kierkegaard såg ironin som en övergångsform mellan det "estetiska" och det "etiska" livsstadiet. Andra viktiga företrädare för litterär ironi var Anatole France.

Inom litteraturvetenskap och litteraturkritik kan ironi också ha betydelsen att en text snabbt skiftar perspektiv fram och tillbaka mellan två eller flera motstridiga synvinklar utan att författaren tycks ta ställning definitivt för någon av dem. Detta bruk av ordet är vanligt inom poststrukturalismen, t.ex. i Horace Engdahls Den romantiska texten och hos Walter Benjamin. Det har rötter i den romantiska ironin.

Uttryck under förändring

Betydelsen av ordet ironi i svenskan har förskjutits något under senare årtionden.^{[källa behövs]} Fram till åtminstone ca 1980 var den skarpa motsättningen mellan intention och utsaga, eller intentionen och karakteriseringen av en figur, det avgörande. Men i och med att ironin förväxlats med sarkasm under denna tid blivit ett alltmer omtyckt stilgrepp och vanligare både i litterära sammanhang, i media och i vardagen har det oftare handlat om en strävan att peka på det absurda, löjliga eller missriktade utan tydlig kontrast till vad någon anses ha för bestämda syften. Överdrivet kroppsspråk eller pipigt, affekterat röstläge i förening med hysteriskt allvar (jfr John Cleese och Killinggänget) kan numera ofta, men felaktigt, ses som "ironiskt" färgat oavsett vad den som talar så (en rollfigur eller en verklig person) förutsätts vilja uppnå.

Se även

• Parodi
• Sarkasm
• Satir
• Svart humor
• Postironi
• Ironiska generationen
• Ironitecken

Externa länkar

• Wiktionary har ett uppslag om ironi.
  Ordbok