Debutantbloggen tar sommarlov v 27-31. Hoppas att ni får en fantastisk sommar, med så mycket eller lite skrivande och läsande som ni tänkt er. Vi ses i augusti igen!

I skrivande stund sitter jag och känner mig nöjd över att nyss ha fått grönt ljus från Akademibokhandeln i Täby för boksignering, precis efter att ett svenskt ordenssällskap bokat in mig på ett författarbesök. Fler boksigneringar, bokmässor och författarsamtal på bibliotek är ytterligare event jag ska delta i som författare till min debutroman Ortens döttrar. Jag lutar mig tillbaka och slås av att allt detta känns så naturligt, som om jag alltid befunnit mig i litteraturens tjänst och att inget annat någonsin kommer att existera.

Men faktum är att saker och ting har sett väldigt annorlunda ut för mig och det fanns en tid då litteraturstudier och tanken på en utgiven bok inte ens var något jag övervägde. Jag befann mig i en helt annan kontext – i en värld där rödvinssåser, byggdamm och allsvenska fotbollsmatcher var det som diskuterades på lunchrasterna och där en litterär analys eller ens ett litet boktips kändes lika avlägset som ett dånande vattenfall i Sahara.

Jag valde att bli VVS-montör, eller rörmokare, om man vill använda lekmannatermen, när jag var i tjugoårsåldern och trodde på fullaste allvar att det var just det yrkesvalet som skulle resultera i ett livslångt engagemang på arbetsmarknaden. Jag hade inte en tanke på att de kreativa sidorna hos mig skulle slå bakut och göra allt för att frigöra sig från den mekaniska miljö jag valt. Allt som betydde något då var att ha en stabil lön som möjliggjorde ett självständigt leverne och där jag dessutom slapp jobba kvällar och helger.

Ett arbete inom VVS-sektorn har många fördelar och jag är djupt imponerad av de människor som besitter en praktisk talang, där de till synes kan lösa vilket problem som helst bara de har rätt verktyg. Men för mig, trots min envisa strävan efter att bli en så duktig montör som möjligt och trots att jag haft möjligheten att jobba med fantastiska människor, började något skava. Till en början visade det sig som en rastlöshet som dök upp, till synes helt utan anledning, och blev till slut en ren frustration. Ju mer jag försökte trycka undan känslan, desto starkare blev den och jag blev tvungen att sätta mig ner för att tänka igenom vad det var jag mådde dåligt över. Vid den tidpunkten hade frustrationen övergått till en mild depressiv känsla av att något saknades i mitt liv och jag började vända ut och in på mig själv i sökandet efter svar.

Jag tänkte tillbaka på mitt liv och började fundera över vad det var som brukade göra mig glad som barn och insåg att skrivandet alltid hade varit något jag tog till närhelst jag behövde; när jag hade tråkigt, när jag var ledsen, när jag var glad. Jag skrev jämt! Ända upp till tjugoårsåldern hade skapandet av noveller och dikter varit högst levande hos mig men något jag nu valt bort. Insikten slog ner som en blixt från klar himmel när jag insåg att det var just skrivandet som var den förlorade pusselbiten.

Så fort jag hade satt mig vid tangentbordet gick det inte att slita sig. Jag skrev och skrev och skrev. Högt och lågt. Bra och dåligt. Feelgood och spänning. Epik och lyrik. Det spelade ingen roll, huvudsaken var att jag fick skriva och släppa lös den kreativitet jag undantryckt under så lång tid.

Det dröjde inte länge förrän jag insåg att ett yrkesliv inom byggbranschen blev ohållbart och efter tolv år som rörmokare bytte jag bana och började plugga litteraturvetenskap på universitetet. Ett val som nu känns lika självklart som att jag varje morgon dricker en stor kopp kaffe. Jag hade hittat hem och till slut hittade jag även självförtroendet till att skicka in manuset till min nu utgivna bok.

Med denna text vill jag slå ett slag för att våga vara den du är och bejaka de sidor hos dig som behöver ta plats. Låt inte någon få dig att tro att dina talanger inte kommer att leda dig någon vart (även om den största kritikern oftast är du själv) och välj inte den ”enkla” vägen i tron att du kommer kunna lura dig själv till att leva ett besjälat liv. Våga tro på din dröm och våga satsa på det som genuint får dig att må bra, det finns en väg framåt för dig också. Våga ta chansen!

Jag vill avsluta med den gamla klyschan if there is a will, there is a way – för mig har den visat sig mer sann än något annat. Jag hejar på dig, lycka till!

/Sara Nilsson

@saraskriver.litt

Jag följer i mina debutantbloggskollegors fotspår den här veckan och sammanfattar första halvåret som debutant. Ännu har jag dock ingen färdig bok i min hand. Istället har halvåret bestått av förväntan, färdigställande av illustrationer och omslag tillsammans med illustratören @sandyleavesart, arbete med sättningen och skrivande av diverse författarpresentationer och debutantporträtt. Jag har börjat fundera kring marknadsföring, planera mitt bokreleaseevent för barnfamiljer, planera bokreleasefest på jobbet då mina fina kollegor har visat ett stort intresse för boken. Jag har även bokat in mig på flera mässor i höst: 

Bokmässa i Sandared (utanför Borås) 5 september

Bokmässan på Svenska mässan någon gång den 24-27 september

Torslanda bokmässa 14 november

Skärgårdens bokmässa 15 november

Sedan finns det ett par bokmässor till som jag visat intresse för, men inte fått besked om plats ännu. Ses vi på någon av dessa mässor?

Jag ser verkligen fram emot att få komma vidare i bokprocessen och tillsammans med förlaget arbeta för att nå ut med boken. Jag har flera tankar kring hur jag ska göra det, men det tar vi längre fram. 

Först kommer en härlig sommar då jag ska ta emot paketet med min bok och få bläddra i den för första gången (den ska levereras hem till mig nästa vecka, om allt går som det ska)! Som jag har nämnt tidigare kommer jag att gå en veckas kurs om att skriva fantasy och där jag hoppas komma en bra bit på mitt manus för 9-12-åringar. Men jag känner också att jag efter skrivarkursen kommer att behöva släppa krav och måsten och bara få slappna av och hänga med familj och vänner. Bada, träna, slappa, göra utflykter, äta glass. Så att jag kan återhämta mig efter en intensiv vår och samla ny energi inför allt spännande som händer i höst! 

SAVE THE DATE: söndagen den 30 augusti bjuder jag in till sagomys för 3-6-åringar för att fira släppet av min bok “Smilla i snigelfart”. Eventet äger rum i Hindås stationshus (Hindås ligger mellan Borås och Göteborg), drop-in mellan kl. 10 och 16. Alla som vill och kan är varmt välkomna. Se mer information i bilden nedan.

 Ta hand om er och ha en skön sommar! //Hanna

Jajemän. Nu är det dags för sommarlov. Vi är redan halvvägs in i Debutantbloggsåret, och med det tänkte jag ge er något så upplyftande som en delårsavstämning. En återblick med smått och gott från tiden som gått. Kommer det vara uppstyrt? Nej. Kommer det vara kul? Troligtvis inte, men förhoppningsvis har några av er som läser det här redan semester och en stärkande enhet i blodet. 

Enligt instagrams statistik har ni tyckt om när jag pratar om mina (väldigt medelklassiga) trauman, lägger upp fula bilder på mig själv och listar deppiga fakta om min person. Jag tänker att det säger mer om er än vad det gör om mig. 

Enligt samma statistik tycker ni minst om när jag skriver om läsning. The läskris is alltså real. Min skrivprocess har inte heller stått så jävla högt i kurs. Å andra sidan har brickluncher tydligen blivit en del av den, så det är väl inte speciellt konstigt. 

Om vi för en sekund blickar mot själva boken och allt som hör den till har jag gått och blivit med omslag, författarporträtt och släppdatum. Sen har jag ju också skrivit själva boken under vår tid tillsammans. Det ska väl inte förringas, antar jag. 

I övrigt har jag fortfarande svårt att släppa att jag har fått en like av Ulf Kvensler (tack och förlåt), hittat en annan författare som också är fotbollsintresserad i Fredrik Schantz och framförallt – att ni faktiskt är ett ganska stort gäng som hejar, peppar och delar med er av egna erfarenheter. Delårsavstämningen avslutas härmed med den främsta lärdomen: skrivcommunityt är en väldigt fin kraft.

Trevlig sommar på er! På återhörande när Sverige har tagit VM-guld.

Denna vecka har vi bloggat i precis sex månader. Några punkter från mitt halvår. Jag har:

• Debuterat med min roman Hägrar.
• Haft världens bästa releasefest.
• Fått många fantastiska recensioner och privata meddelanden.
• Sett Hägrar i flera drömbokhandlar: bland andra Bysis och Hedengrens. Inte Sci-fibokhandeln, tyvärr. 
• Fått en hel del meddelanden om att det är kö på Hägrar på bibliotek här och där. Konstigt att en kö kan göra en glad 🙂
• Prokrastinerat redigeringen uppföljaren till Hägrar fram till typ nu.
• Skrivit 26 inlägg på Debutantbloggen.
• Träffat en massa nya och gamla skrivkompisar, varit på fantasykonferens, sålt böcker på bokmarknad … med mera.

Nu tar jag sommarlov från bloggen. Hoppas att ni får en fantastisk sommar, så ses vi i augusti igen.

/ Anna S

Hej kära du, 

Hoppas att din helg varit bra!

Många har ju, precis i detta nu, lagt en av sommarens finaste helger bakom sig. Ätit sill, potatis och jordgubbstårta. Dansat lekfullt med sina barn runt en midsommarstång. Andra, som kanske inte vill eller kulturellt brukar fira midsommar, har kanske i stället passat på att vara lediga. Spenderat några avkopplande dagar i hemmet. 

Långt ifrån alla har däremot haft det bra. Högtider och ledigheter är perioder då många kvinnojourer och polisen vittnar om ökad utsatthet. Under arbetet med min debutroman Bortom lagens gränser, har jag haft svårt att släppa den där kontrasten. Hur något kan se så vackert ut på håll och samtidigt rymma något helt annat. 

En av tio barn har någon gång sett sin pappa slå mamma. Sedan år 2000 har över 600 barns mödrar mördats. Jag fastnar ofta vid den siffran. Hur många av de jag känner, bär minnen av sådana där söndagar, midsomrar eller semestrar? Sådant är ju så hemligt också … vi vill sällan dela med oss av det. 

Så min huvudperson blev ett sådant barn, och vi får följa henne i två perspektiv; dels som barn när allt hände, dels som vuxen. Josefine Persson tvingas växa upp med sin mamma i himlen och sin pappa i fängelse. Majoriteten av boken utspelas i nutid, då Josefine jobbar som läkare på akuten i Malmö. Samma dag som Josefine besöker sin mammas grav försvinner Ylva Ljunggren, som Josefine träffat på akuten. Josefine har sedan tidigare misstänkt att Ylva blivit misshandlad av sin make, och börjar följa spåren tillsammans med sin mormor, polisen Lise Rasmussen. Det dröjer inte länge innan de dragits in i Malmös undre värld – ett spel som är på liv och död. 

Berättelsen om Josefine är långt ifrån det enda jag skrivit och jag har själv läst Debutantbloggen i flera år. Jag har ett antal manus i byrålådan, och därtill ett helt gäng noveller. Ideérna till mitt skrivande tycks hittills komma från saker som jag inte gillar i vårt samhälle: begränsande migrationslagar, mäns våld mot kvinnor, suicid bland unga, samhällets behandling av hemlösa…. 

Vägen till publicering var inte spikrak. Min debutroman har även den skrivits om och skickats in till förlag i flera omgångar. En vårdag 2024 ringde en förläggare mig om en tidig version av min debutroman, men jag stod på jobbet och höll i en workshop och hade satt telefonen på ljudlös. Jag hade fått ett sms, ett mejl och ett missat samtal. 

“NU HÄNDER DET”, tänkte jag. 

Men förläggaren ville egentligen mest veta om manuset fanns tillgängligt, och efter ett antal veckor hade han läst klart och skrev till mig att han gillade Josefines driv, men ville hellre se det som en riktig deckare med poliser (då var det snarare en spänningsroman skulle jag säga). Han uppmanade mig att skicka in igen om jag skrev om. Jag var så tacksam för all feedback och att han tagit sig tid att läsa det som jag skrivit!

Jag fick massa ny energi och bokade upp lektör för både mitt nya kapitelsynopsis och det stundande råmanuset. Skrev massor. En månad senare lade en skrivkompis Frida Strand ut på sin instagram att hon gav feedback på mitt nya synopsis, och då kontaktade hennes förläggare mig och frågade om hon fick läsa. 

Och på den vägen är det. 

Det är ungefär två år sedan detta begav sig. Och om ett par veckor släpps Bortom lagens gränser. 

All I can say is: Tack Bookstagram, Debutanbloggen och alla andra i den kreativa, välkomnande community som vi alla tillhör!

Och: Håll ut! Snart är det din tur att debutera 🙂

Och: Om du hör eller ser något som du misstänker handlar om våld i nära relation – våga ställ frågan! 

Lägg gärna till mig på instagram: @pernillayasin

Vi ses i flödet!

Pernilla Yasin

https://www.pernillayasin.se

Jag ska ju gå en skrivarkurs på en folkhögskola i sommar – en kurs om att skriva fantasy. I kursinformationen står det att man gärna får ta med sig sin favoritfantasy-bok. Problemet för mig blir att jag knappt har läst fantasy, då jag inte har sett genren som “my cup of tea”. Den första boken/bokserien som kommer upp i mitt huvud är Harry Potter. Nu läser jag ju i och för sig “Hägrar” av min debutantbloggskollega Anna S. Den får nog åka med till kursen! 

Men jag skäms för att jag läst så lite i genren som jag plötsligt börjat skriva inom. Alla andra kommer säkert vara mer erfarna och kunniga. Men jag försöker tänka att min inlärningskurva kommer att gå spikrakt uppåt. 

Jag hade som ambition att läsa flera fantasyböcker och gärna för den målgrupp mitt manus jag arbetar med är riktat till (9-12-åringar). Häromkvällen fick jag dåligt samvete för att det inte blivit  av. “Men när skulle jag ha hunnit det?” var nästa, lite snällare tanke som ploppade upp i huvudet. 

Sedan började jag lista saker jag gör/har gjort de senaste månaderna och insåg att det är ett under att jag överhuvudtaget fått ihop vardagen. Här får ni listan: 

•  jobbar 90 % på ett vanligt, hederligt arbete (logoped på en habilitering)
• är mamma till två fantastiska, energiska, envisa och känslostarka barn
• tränar 3-4 gånger i veckan
• har jobbat med sättningen av “Smilla i snigelfart” tillsammans med den grafiska formgivaren.
• har skrivit författarpresentationer och debutantporträtt inför boksläppet av Smilla-boken
• har bokat lokal och börjat förbereda för två olika bokreleasefester
• jobbar med redaktör för mitt kapitelboksmanus som ges ut nästa vår
• har gått en skrivarkurs med fokus på att skriva barnböcker
• har skrivit en del på mitt manus för 9-12-åringar
• försöker upprätthålla mina sociala relationer
• bloggar på Debutantbloggen varje vecka och försöker vara aktiv på mitt eget instagramkonto
• OCH så ser inte tv-serierna sig själva. När barnen har somnat är det ofta i tv-soffan jag hamnar

Allt det här är möjligt tack vare min underbara man Niklas, som tar ett stort ansvar för att sköta markservicen i hemmet. Han stöttar mig i mitt skrivande till 100 % och förstår att jag behöver satsa nu när jag har chansen ❤ // Hanna

Det börjar sakteligen närma sig ett litet sommaruppehåll för oss här på Debutantbloggen. Jag (Micke) är i skrivande stund fortfarande hög efter Sveriges överkörning av Tunisien i fotbolls-VM, och till veckoslutet vankas midsommarfirande. Med andra ord: sommartecken efter sommartecken börjar rada upp sig. 

Ett ytterligare sådant är ju sommarläsningen. Min tanke är att den i år ska ägnas åt allmänbildande läsning, men i underhållningslitteraturens tecken. Jag tänker alltså bortse från böckerna som inbegrips i Sveriges kulturkanon, för visst är det så att det finns en “inofficiell” sådan för den underhållningslitteraturen? Vissa böcker man bara “måste” ha läst? Exempelvis Millennium av Stieg Larsson, som jag aldrig har varit i närheten av att öppna. (Innan någon blir sjövild nu; jag var tolv år gammal när första boken släpptes. En bit från målgruppen va)

Men, den är givetvis med på listan. Sedan tidigare är jag igång med Kepler och har betat av ett par böcker i den serien. Fredrik Backman läste jag som “ung” för att inte bli utkastad av mina föräldrar, osv osv.

Vilka andra måsteläsningar finns det som räknas till den kommersiella litteraturens del av allmänbildningen? Hit me!

/Micke

Ibland slås jag av hur mycket runt skrivandet som är SKITJOBBIGT och att det är en känsla jag delar med de flesta skrivande människor jag pratar med.

Den långa skrivprocessen från idé till ett första färdigt manus innehåller mängder av moment man skulle vilja slippa: svårighet att hitta skrivtid, självtvivel, aptrista delar av skrivprocessen, oförstående omgivning.

Att vänta på svar från förlagen är en plåga. En del refuser kommer så snabbt att förlaget knappt kan ha öppnat följebrevet. Andra förlag visar sig plötsligt vara hybridförlag och tar en förmögenhet för utgivningen. Eller så kommer inget svar alls. Någonsin.

Ibland får man ett halvt om halvt positivt svar. Inte ett löfte, men ett kanske. Man skriver om, våndas på nytt, väntar igen. Processen kan ta precis hur lång tid som helst, och det finns inga garantier att det blir ett avtal. Riktigt jobbigt.

Ett fåtal når hela vägen. En ny fas: manuset ska stötas och blötas med förläggare och redaktör. Putsas tills det skiner. Ibland under hård tidspress. Och även om man jobbar med proffs drabbas många av svår impostor syndrome under den här (evighetslånga) perioden.

När boken ska nå ut uppstår en ny sorts oro. Kommer boken sälja? Kommer jag få negativa recensioner? Kommer jag få NÅGRA recensioner? Kommer jag behöva göra författarbesök? Eller blir jag aldrig ens tillfrågad?

Sedan börjar allt om. Nytt manus, samma process, samma vånda, samma osäkerhet. Att ha blivit antagen en gång är ingen automatisk garanti för repris.

Pengar blir det sällan. Inte så det går att leva på skrivandet i alla fall. Många kämpar dessutom mot genrefördomar, och en del barnboksförfattare upplever att vuxenlitteraturen har högre status. Och det finns ALLTID författare som säljer bättre eller får bättre recensioner.

Ändå fortsätter vi.

Varför? Är vi masochister? Dumma i huvudet? Andra förklaringar? 🙂

/ Anna S

Hur gick det till när jag släppte min första barnbok Hugo handlar egentligen? Ja den som visste, hängde knappt med själv. 

Jag har alltid gillat att skriva, svenska var mitt favoritämne i skolan och jag skrev noveller, tidningar osv när jag var yngre. Men att jag skulle skriva och GE UT en barnbok. Va? Nej det trodde jag aldrig. Det var min son (då 3 år) som fick mig att skriva boken. Han hade, och har ett stort intresse för böcker och ÄLSKAR att läsa. Så, vi betade av bok efter bok, och saga efter saga vid läggning. Och mitt i allt detta växte min bok fram.

Delaktighet: 
Ja, mina två böcker är interaktiva barnböcker där läsaren (barnet) aktivt deltar i berättelsen. Min son var delaktig under hela skrivprocessen också. Nåja, när det kom till illustrationerna, och vem är jag att inte ta emot feedback från en representant från målgruppen!? Sagt och gjort, det blev vissa ändringar efter hans input. Båda böckerna har en utvikbar lista (som är superpoppis har jag hört från de som läst böckerna med sina barn!) Min tanke med listorna var att göra det ännu enklare att hänga med i berättelsen och hjälpa Hugo att hitta rätt varor i butiken (Hugo handlar), eller hjälpa Hugo att välja rätt redskap till lådbilen (Hugo hamrar). Då säger alltså min, då 3,5-åring ”Det borde vara bilder på listan, för jag kan ju inte läsa ännu”. Självklart ska det vara bilder bredvid texten på listan. Såklart! Jag trodde jag hade tänkt på allt! 

Utgivningen: 
Jag skickade in mitt manus till.. ja..de flesta förlag och fick refuseringar. Men två JA, från hybridförlag. Jaha.. Vad gör jag nu? Är det värt det? Har jag råd? Hur funkar det? Frågorna var många men jag hade turen att ha en underbar förläggare som svarade på alla mina dumma frågor och det landade i att jag tackade ja. Vi kör! tänkte jag och signade avtal. Var det en impuls? Absolut! Hela boken var en impulsgrej! Ångrar jag det? Nej! Det kostade mig mer än jag trodde (mycket mer..) och jag har inte, och kommer aldrig få tillbaka dom pengarna i försäljningsvinster. Men! Nu kommer det braiga. Jag hade flow och var in the mood och hade fler berättelser om Hugo, hur många som helst. Så jag skickade in ett manus till till mitt förlag, fick samma svar. Ja, via hybridutgivning. Då, när man är föräldraledig med barn två så kommer ju verkligheten i kapp så jag tackade nej. Det hade jag inte råd med. Någon dag senare ringer dom och erbjuder traditionell utgivning av bok 2! På riktigt! DEN känslan. Så en bok till med samma förlag, samma grymma illustratör men traditionellt. Är fortfarande otroligt glad över det!  

Så… Utgivning via hybrid – bu eller bä?
Tror många vill veta, och förlåt, jag kan inte ge er ett solklart svar. Ångrar jag mig? Absolut inte! Hade jag gjort det igen? Troligtvis inte i dagsläget. Tror man bara kan vända sig till sig själv i den frågan. Vad är JAG okej med? Vad har jag råd med? Var i livet är jag just nu? Kan jag stå för mitt beslut? Det går liksom inte att ångra sig. Man ska nog inte räkna med att få pengarna tillbaka, för det är svårt. Men det är en möjlighet att nå ut, som kan bli till en möjlighet att få chansen att ge ut fler böcker.

Och kanske den viktigaste frågan. För VEM skriver du? Jag skriver för barn, och all fin feedback från barn, föräldrar, mor/farföräldrar, pedagoger och bibliotekarier är för mig värt mer än att tjäna storkovan. Har jag fått ett barn att känna läsglädje och kunnat bidra till en mysig stund tillsammans har jag uppnått mitt mål 🧡

Läs med era barn, ge dom porten till berättelserna, fantasin, kunskapen och läskunnighet. Det förtjänar dom! 
Tack för att jag fick gästblogga hos er Debutantbloggen! Jag vill också passa på att önska alla er som läste mitt spretiga inlägg hela vägen hit en riktigt skön sommar! ☀️

Ni hittar mig på Instagram : @s.rindefors
Illustratören Edite Kirse: @fooxoo

Den här veckan har jag tagit hjälp av Sheila Kalusumu som debuterat med boken “Inte som ni” (Rabén & Sjögren). Hon har fått svara på frågor om hur det var för henne att debutera.

Berätta gärna kort om vem du är och om din debutbok.
Mitt namn är Sheila Kalusumu. Jag älskar böcker och löpning och har tre fina barn. Min debutbok “Inte som ni” handlar om tolvåriga Naki som flyttar till en liten stad där hon möter rasism och utanförskap samtidigt som hon försöker hitta sin plats och förstå vem hon är.

Vad fick dig att börja skriva barn- och ungdomslitteratur?
Avsaknad av speglar. Jag hade inga karaktärer inom svensk skönlitteratur att identifiera mig med när jag växte upp. Jag visste inte ens att någon som såg ut som jag kunde bli författare, eftersom jag aldrig hade läst en sådan bok eller träffat en svart författare.

Barn bygger sin självbild väldigt tidigt och litteratur påverkar hur vi ser på oss själva och andra människor. Jag tror också att böcker är ett av de bästa sätten att få en inblick i andra människors liv, tankar och perspektiv. Genom berättelser kan vi känna empati och förståelse för människor vars erfarenheter skiljer sig från våra egna.

Därför känns barn- och ungdomslitteratur extra viktigt för mig. Jag vill bidra till att fler barn får känna igen sig i böcker, men också att fler får möjlighet att förstå andra människors verklighet.

Hur gick det till när du blev antagen och vilka var dina känslor kring det?
Jag fick otroligt många refuseringar innan jag blev antagen. Efter varje refusering redigerade jag om manuset, gick kurser för att lära mig hantverket och fortsatte skicka in igen. Jag höll på så under flera år.

Till slut blev en förläggare på Bonnier intresserad av både mig och boken, men den var inte riktigt där än för att bli utgiven. Därefter blev Rabén & Sjögren intresserade av manuset under förutsättning att jag var beredd att bearbeta storyn ännu mer. De lovade inget, men jag kände att jag hade fångat deras uppmärksamhet och bestämde mig för att skriva om manuset ännu en gång.

När jag till slut blev erbjuden ett förlagsavtal kändes det overkligt. Jag höll nyheten för mig själv i ett år eftersom jag knappt kunde förstå att det faktiskt hade hänt.

Vad har du lärt dig av debutantresan? Vad vill du skicka med oss som är på väg att släppa våra debutböcker?
Att inte ge upp. Jag har också lärt mig att skrivande verkligen är ett hantverk och att det går att utvecklas otroligt mycket genom att ta hjälp av andra. Jag skulle verkligen rekommendera att anlita en lektör eller andra expertögon som kan hjälpa en att utveckla texten.

Finns det något du hade gjort annorlunda om du hade haft möjlighet att spola tillbaka tiden?
Jag hade anlitat en lektör sent in i processen, men innan jag började skicka till förlag. Det hade sparat mig mycket tid och jag lärde mig väldigt mycket av professionell återkoppling.

Vad har varit roligast med att debutera som författare? Har du stött på några hinder eller utmaningar?
Ingenting kan slå känslan av att för första gången få hålla sin egen bok i handen och se den ute i bokhandeln. Det har också betytt mycket att få höra från läsare och föräldrar som känner igen sig i boken eller känner sig sedda genom berättelsen.

Den största utmaningen har varit marknadsföringen. Det räcker inte att skriva en viktig och bra bok, människor måste också få veta att boken finns så att den kan hitta sina läsare.

Tack!
Tack snälla Sheila för att jag fick intervjua dig och det var spännande att få ta del av dina svar. Jag blir särskilt imponerad av att du inte lät de första refuseringarna stoppa dig, utan att du arbetade om och arbetade om texten tills den blev antagen. Jag tänker att det kan ge hopp och vara inspirerande för andra att ta del av. Och vilken tur att du inte gav upp, det verkar som att din bok har ett viktigt tema som bara måste spridas.

Brickluncher, finska piroger och destruktiva ungdomar. En salig blandning, kan tyckas. Och vid första anblick, ingenting som har något speciellt gemensamt? Ack så fel! 

Bokdelen av mitt liv upptas för tillfället av research för ytterligare bok, och jag har aldrig känt mig mer som en författare. Research är ju så jävla mycket “författare”. Det är väl bara konspirationsteoretiker och andra galningar emot. 

Hittills har researchen bland annat bestått av brickluncher på olika ställen i Södertälje som inte verkar ha fungerande ventilation. Men det är underbara platser, och oslagbart när det kommer till att tjuvlyssna på folk. Det kan vara någon som ska starta en förening för att få barns fritid att se ut mer som den gör i USA (svaret är tydligen schack), eller någon som redan innan de har läst dagens matsedel basunerar ut att den (gissa kön) ska beställa extra kött för att bli “mätt”. Ni som någonsin har blivit serverade en vanlig Södertäljeportion på någon av stadens restauranger vet att det i princip är omöjligt att inte bli mätt till att börja med. 

Men jag älskar att höra skiten. Det är detaljer som kan ge en berättelse själ. Finska piroger från ett café som lika gärna hade kunnat vara aktivt 1978 är ett annat exempel på det. 

Det här är den roliga delen av researchen. Sedan finns det den som är mindre kul. Exempelvis att grotta ner sig i internets mörkaste vrår. Djupdyka i ungdomars destruktivitet och självskadebeteende. Det är andra sidan av spektrumet, så att säga. Då kan det vara rätt skönt att bryta upp med en bricklunch där bordsgrannarna sitter och pratar om vilka veckor som är bäst för att maxa semestern, eller hur mycket manligt kön Sverige kommer få smaka i sommarens fotbolls-VM.

/Micke M