Det bor även finnar, och ättlingar till dessa, utanför Finland, framförallt i Sverige (sverigefinnar och tornedalingar) och USA (amerikafinnar).
Begreppen finne, finländare och finlandssvensk började användas som synonymer i Sverige under 1910-talet, enligt sentida historiker.[4] Idag är finne oftast enbart synonymt med finskspråkiga finländare.
En majoritet (64,3%) av finska män har Y-kromosom haplogruppN1c, och drygt en fjärdedel (24,6%) har I1a, och en minoritet har R1a (4,3%) och R1b (4,8%).[6] Haplogrupp N har sitt ursprung i Östasien och är en typisk markör för finsk-ugriska folk.[7] Liksom andra finsk-ugriska folk har finnarna en sibirisk komponent i sitt autosomala DNA.[7][8] Denna komponent utgör cirka 5[8] till 10[9][10][11] procent av deras DNA; i västra Finland är mängden ofta lägre än i öst.[10][12] Finnarna har mindre jordbrukare-DNA än skandinaver. Deras gener påminner mest om andra östersjöfinska folk.[10] Finnarna bildar ett kluster med karelerna och vepserna.[7][13]