3DO
| 3DO | |
 | |
 Panasonic FZ-1, den första kommersiellt släppta konsolen baserad på 3DO-standarden. | |
| Grundinformation | |
|---|---|
| Tillverkare | Panasonic, Sanyo och GoldStar (även PC-tillägg från Creative Technology) |
| Typ | stationär spelkonsol (licensierad hårdvarustandard) |
| Generation | 5 |
| Livslängd | 1993–1996 |
| Hårdvara | |
| CPU | 32-bitars RISC (ARM60) 12,5 MHz[1] |
| Media | CD-ROM[1] |
| Mjukvara | |
| Operativsystem | Portfolio[2] |
| Övrigt | |
| Sålda enheter | omkring 2 miljoner (uppskattning)[3] |
| Efterträdare | Panasonic M2 (avbruten) |
3DO (ofta marknadsfört som 3DO Interactive Multiplayer) var en licensierad hårdvarustandard för spelkonsoler, utvecklad av The 3DO Company under ledning av Trip Hawkins. Standarden licensierades till flera tillverkare, vilket innebar att olika företag kunde sälja konsoler med i huvudsak samma grundläggande specifikationer. Den första modellen, Panasonic FZ-1, lanserades i Nordamerika i oktober 1993.[4] 3DO marknadsfördes som en avancerad CD-baserad multimedie- och spelplattform, men nådde aldrig någon större kommersiell framgång, bland annat på grund av sitt höga introduktionspris och hård konkurrens från andra konsoler under mitten av 1990-talet.[5][3]
Bakgrund
[redigera | redigera wikitext]Affärsmodellen bakom 3DO skilde sig från den vanliga konsolmodellen. I stället för att en enda plattformsägare tillverkade hårdvaran och tog huvuddelen av licensintäkterna, utvecklade The 3DO Company själva standarden och licensierade den vidare till andra företag. Tanken var att licenstagare skulle tillverka och sälja hårdvaran, medan The 3DO Company tjänade pengar på licensavgifter för både konsoler och spel.[5]
I samtida press framställdes 3DO som tekniskt avancerad. Time beskrev Panasonic 3DO Multiplayer som ett av de bästa teknikprodukterna 1993 och lyfte särskilt fram systemets grafik, CD-kvalitetsljud och 32-bitars processor, men noterade också att priset på omkring 700 amerikanska dollar var mycket högt.[5]
Lansering
[redigera | redigera wikitext]Panasonic levererade de första 3DO-enheterna till återförsäljare i början av oktober 1993. Enligt CD-ROM Today introducerades systemet i omkring 1 500 butiker med ett rekommenderat pris på 699,95 dollar.[4] Under 1994 följde lanseringar i fler regioner och ytterligare tillverkare tog fram egna modeller baserade på samma standard, bland annat GoldStar och Sanyo.[6][7]
Den höga prissättningen kom att bli ett av systemets största problem. Eftersom hårdvaran tillverkades av licenspartners kunde ingen enskild plattformshållare subventionera konsolen i samma utsträckning som konkurrenter som Sega och Sony senare gjorde med sina egna system.[5]
Hårdvara
[redigera | redigera wikitext]3DO-konsolerna byggde på en 32-bitars ARM60-processor klockad till 12,5 MHz. Panasonics servicemanual för FZ-1 anger dessutom 2 MB huvudminne, 1 MB VRAM, 32 KB batteribackat SRAM och dubbelhastighets CD-ROM-enhet.[1]
Systemet stödde spel på CD-ROM och kunde även spela vanliga musik-CD-skivor. Servicemanualen anger också stöd för bland annat Photo CD och att Video CD kunde användas med särskilt tillägg.[1]
Operativsystemet för plattformen kallades Portfolio. Enligt 3DO Development Repo utvecklades det internt av flera av samma personer som tidigare arbetat med operativsystemet till Amiga, och systemet tog flera av sina designidéer därifrån, bland annat flertrådning, minnesskydd och meddelandebaserad kommunikation mellan processer.[2]
Tekniska specifikationer
[redigera | redigera wikitext]Modeller
[redigera | redigera wikitext]Flera olika tillverkare producerade 3DO-kompatibel hårdvara.
Panasonic
[redigera | redigera wikitext]Sanyo
[redigera | redigera wikitext]- Sanyo TRY – Sanyos japanska 3DO-modell. Next Generation beskrev den som den nyaste medlemmen i 3DO-familjen och angav lansering i Japan i mars 1995.[7]
GoldStar
[redigera | redigera wikitext]- GoldStar 3DO – GoldStars modeller släpptes för bland annat Korea, Nordamerika och Europa.[8]
Creative
[redigera | redigera wikitext]- Creative 3DO Blaster – ett PC-tillägg som gjorde det möjligt att spela 3DO-titlar på kompatibla datorer.[8]
Spel
[redigera | redigera wikitext]Totalt släpptes 246 spel till 3DO-plattformen globalt, beroende på hur olika regionala versioner och återutgåvor räknas.[9] Spelbiblioteket bestod av en blandning av originaltitlar och portningar från arkadspel och persondatorer.
Bland de mest uppmärksammade spelen fanns Gex, Road Rash, The Need for Speed, Star Control II, Super Street Fighter II Turbo och Myst.[9] Flera av dessa ansågs visa systemets grafiska och ljudmässiga kapacitet, särskilt i jämförelse med äldre konsoler från början av 1990-talet.
Eftersom 3DO var en av de tidigaste CD-ROM-baserade spelplattformarna fick systemet även många titlar som använde sig av fullmotionvideo (FMV). Dessa spel byggde ofta på förinspelad video kombinerad med begränsad interaktivitet. Exempel på sådana titlar är Night Trap, Mad Dog McCree, The Daedalus Encounter och D.
Plattformen fick även flera tidiga förstapersonsskjutare, däribland Wolfenstein 3D, Doom, Escape from Monster Manor och Killing Time.
Trots ett relativt varierat spelutbud kritiserades biblioteket ibland för ett stort antal titlar av varierande kvalitet, särskilt bland de FMV-baserade spelen.[9]
Mottagande
[redigera | redigera wikitext]Samtida press beskrev 3DO som tekniskt imponerande, men högt pris och begränsat tidigt spelutbud blev återkommande kritikpunkter.[5] I en senare sammanställning över svagt säljande högprofilerade konsoler angav GamePro att 3DO sålde drygt 2 miljoner exemplar globalt, vilket placerade systemet bland de mest kommersiellt misslyckade större konsolplattformarna.[3]
Eftermäle
[redigera | redigera wikitext]3DO Company arbetade på en efterföljare i form av Panasonic M2, men projektet fullföljdes aldrig som konsol. Därmed avslutades 3DO-plattformens aktiva livslängd i praktiken under 1996.[8]
I efterhand har 3DO ofta beskrivits som en tekniskt intressant men kommersiellt misslyckad plattform. Retrospektiva artiklar brukar framhålla att systemet låg tidigt ute med CD-baserad hårdvara, multimediafunktioner och relativt avancerad teknik, men att affärsmodellen och priset gjorde det svårt att hävda sig mot senare och billigare konkurrenter.[9][3]
Se även
[redigera | redigera wikitext]Referenser
[redigera | redigera wikitext]- 1 2 3 4 5 6 7 8 9 10 ”Panasonic FZ-1 – Service Manual (CA/EU)” (på engelska) (pdf). 3DO Development Repo. https://3dodev.com/_media/documentation/manuals/panasonic_fz-1_-_service_manual_ca_eu.pdf. Läst 15 mars 2026.
- 1 2 ”Operating systems – Portfolio” (på engelska). 3DO Development Repo. https://3dodev.com/software/operating_systems. Läst 15 mars 2026.
- 1 2 3 4 Blake Snow (30 juli 2007). ”The 10 Worst-Selling Consoles of All Time” (på engelska). GamePro. Arkiverad från originalet den 23 augusti 2008. https://web.archive.org/web/20080823192941/http://www.gamepro.com/gamepro/domestic/games/features/111822.shtml. Läst 15 mars 2026.
- 1 2 3 ”CD-ROM Today, Winter 1993” (på engelska). Internet Archive. https://archive.org/stream/CDROMToday03Winter1993/CD-ROM_Today_03_Winter_1993_djvu.txt. Läst 15 mars 2026.
- 1 2 3 4 5 ”The Best Products of 1993” (på engelska). Time. 3 november 2005. https://time.com/archive/6675290/the-best-products-of-1993/. Läst 15 mars 2026.
- ↑ ”GamePro, nr 57 (april 1994)” (på engelska). Internet Archive. https://archive.org/details/GamePro_Issue_057_April_1994. Läst 15 mars 2026.
- 1 2 ”NEXT Generation, nr 7 (juli 1995)” (på engelska). Internet Archive. https://archive.org/stream/nextgen-issue-007/Next_Generation_Issue_007_July_1995_djvu.txt. Läst 15 mars 2026.
- 1 2 3 4 ”NEXT Generation, nr 12 (december 1995)” (på engelska). Internet Archive. https://archive.org/details/nextgen-issue-012. Läst 15 mars 2026.
- 1 2 3 4 ”Retro Gamer, nr 122” (på engelska). Retromags. https://www.retromags.com/magazines/uk/retro-gamer/retro-gamer-issue-122/. Läst 15 mars 2026.
Externa länkar
[redigera | redigera wikitext]
Wikimedia Commons har media som rör 3DO.
| ||||||||||||||||||||||||||||
