Min morfar och mormor var födda 1914 och 1911 i Pernå och Pyttis i södra Finland. De gifte sig 1934 och fick också första barnet 1934
Om jag förstått de sparade gamla dokumenten rätt så flyttades ett äldre hus till den här marken i Skogby 1932 och 1939 köpte min morfar och mormor huset, odlingsmarken och skogen som hörde till.
Fotot kanske är taget tidigt på våren 1940 för det är min moster som sitter vid stenen och hon var född i mars 1939. Den förstfödde sonen sitter uppe på stenen och var då 5 år.
Mormor födde 9 barn, 7 pojkar och 2 flickor, men ett av dem föddes med ryggmärgsbråck och dog kort efter födseln
Vet inte om det fanns några andra byggnader än den lilla timmerstugan när de köpte gården, men från min tidiga barndom minns jag både ladugården, vedboden, bastun, jordkällaren och verkstaden.
Min kusin och jag fick vara med på höbärgningen och åkte högst upp på hölasset ända fram till höskullen där höet lassades in. Det hände att vi la ut ett täcke i det doftande höet när allt var klart, tog med en varsin kudde, och sov där en natt 😊
Under höskullen fanns ladugården med korna.
I utbyggnaden till vänster fanns ett större dass med flera hål med lock i den mjukt putsade träbänken.
Det behövdes när familjen var stor och jag minns att också jag har suttit där och dinglat med benen och undrat varför man skulle gnugga tidningspapper mjukt för att torka sig med när det fanns toapapper 😏
Mormor steg upp tidigt varje morgon, knöt ett huckle om håret och mjölkade korna för hand.
Den varma mjölken silades ner i stora mjölkkannor som lastades på en handdragen liten vagn och kördes till mjölkpallen vid vägen där de hämtades av mjölkbilen.
Men, mormor sparade alltid en liten slurk som jag fick hälla upp i katternas skål och de kom jamandes för att lapa i sig den.
Hon sparade också mjölk som separerades till grädde och ystades till smör. Synnerligen ekologiskt och närproducerat!
På gården har det i alla tider funnits hundar och från min barndom minns jag Moppe som var en så otroligt snäll gråhund. Genom åren har det också funnits både grisar, kalkoner och kaniner förutom att det också fanns stora odlingar med grönsaker, rovor och potatis.
Minns fortfarande känslan av att dra upp en söt, spröd morot direkt ur den sandblandade jorden. Mums!
Det var säkert ett slitigt liv med allt som skulle göras på gården och morfar ryckte ut i kriget i början av 1940 talet vilket skadade honom svårt psykiskt.
Även efter krigets slut satt han på trappan med geväret i sina händer, färdig att försvara gården mot ryssarna. Han utvecklade bacillskräck, blev deprimerad och stängde periodvis in sig i den lilla kammaren.
Han behövde till sist läggas in på mentalsjukhus och blev aldrig riktigt sig själv igen.
De första minnena jag har av den lilla stugan är från hur den såg ut på det här fotot. Då var den vit
Sen byggdes verandan om, väggarna fick stående träpanel, nya fönster och stugan målades röd.
På senare år har nytt tak satts upp och fasaden blev gul
Mormor hade sin vävstol där på den inglasade verandan. Hon vävde så fina trasmattor som hon sen sålde. Både jag och min kusin fick en sommar välja färger på trasor och så vävde hon en 10 meters mattrulle åt oss var. Jag har fortfarande kvar av den rullen som är vävd med tekniken "gåsögon" i vaniljvitt och mjukt grönt. När mormor inte vävde så virkade hon, eller stickade. Hennes händer arbetade för det mesta.
Mormor bodde kvar på gården tills hon var 85 år tillsammans med en av sönerna som aldrig flyttade hemifrån. Han tog över mormors hus när hon flyttade och min moster renoverade byggnaden som under min uppväxttid var en verkstad....och också än idag kallas för "Verkstan"
Byggnaden blev ett permanentboende dit min moster och hennes man flyttade när de pensionerades och när de var borta var även brodern död så gården ärvdes av min kusin.
Min mamma hade ju bara en syster och de blev som ler och långhalm. Gjorde allt tillsammans när de var små. De flyttade till Helsingfors i tonåren, jobbade på samma jobb, gifte sig samtidigt, fick barn samma år, skilde sig ungefär samtidigt, men sen flyttade vi till Sverige 1964 medan systern blev kvar i Helsingfors.
Syskonen och mormor har betytt väldigt mycket för min mamma och gården i Skogby var det självklara semestermålet varje sommar och jag glömmer aldrig känslan av bubblande glädje när vi svängde in på "mormors väg".....den kurvigt smala grusvägen som ledde till de vita grindstolparna, mormor som väntade på oss och min kusin som blev mer som en syster för mig än kusin 😍
En nytagen bild på den gamla bastun som värmdes med ved varje fredag. Det bands kvastar av späda björkriskvistar som man la i varmt vatten och sen slog sig med på kroppen i bastuvärmen. Doftade så gott och var säkert jättebra för lymfsystemet
Så många år, så många liv, så många minnen där från gården i Skogby 💗
Till sist en bild på mormor i sin folkdräkt från Pyttis
Ha en härligt fin dag!
Kramar
Birgitta