Bok: Fördelarna med en kollaps av Jonathan Tropper

Författare: Jonathan Tropper
Titel: Fördelarna med en kollaps
Genre: Drama (lad-lit)
Antal sidor: 319
Originalspråk: Engelska
Originaltitel: One last thing before I go
Översättare: Erik MacQueen
Serie: -
Förlag: Gilla böcker
Utgivningsår: (original) 2012 (min) 2013
Format: Danskt band
Källa: Bokhyllan
Utläst: 12 juni 2026




Första meningen: I dag är det tisdag, knappt tre veckor innan Silvers före detta fru ska gifta sig, och några dagar innan han trevande konstaterar att det inte är säkert att livet är värt att leva om man har levt det så uselt som han.

Baksidetext
Silvers liv har kollapsat. Inte nog med att han är en lönnfet överårig rockstjärna med en exfru som ska gifta sig med den perfekte mannen, och en tonårsdotter som råkat bli gravid, nu har han dessutom fått en mindre stroke. Alla i Silvers omgivning förutsätter att han ska genomgå operationen som kan rädda honom, men Silver är inte säker på om hans liv ens är värt att rädda. Samtidigt som han förbereder sig på att kanske dö förändrar stroken Silvers hjärna och ur hans mun kommer allt som han aldrig tänkt säga högt.

Min kommentar
Vis av skadan så har jag äntligen lärt mig att efter att jag har läst en Jan Guillou så behöver jag något mera lättsmält och gladare. Nu är väl egentligen inte Jonathan Tropper ett jättebra val om man vill ha något glatt, men det fick ändå bli Fördelarna med en kollaps. Den fjärde av hans böcker som jag läser.

Jonathan Troppers böcker liknar verkligen varandra, i alla fall tematiskt. Alla innehåller de, genomgående, tragiska män med relationsproblem. Må så vara med olika typer av relationer, det kan vara fru, barn, föräldrar, syskon, vänner. Oavsett vilken så har de problem med den. Hans böcker är roliga, men på ett sorgligt sätt. Det gäller även denna.

Silver är en patetisk man. Liksom de andra männen i gänget på Versailles, ett sanslöst deprimerande lägenhetshotell. Hur blev han egentligen sådan? Enligt hans ex-fru så var han i alla fall inte så här från början. Han är bara 44 år, men verkar tycka att filosofiska funderingar över om livet är värt att leva, om det inte har blivit som man har tänkt sig, är helt normala. Kanske är det lika bra att dö om livet är så kass. Eller borde man kanske ta sig i kragen och förändra det man inte är nöjd med. Han är i alla fall av den bestämda åsikten att om man är dödligt sjuk så får man bete sig hur som helst och säga vad man vill. Det märkligaste med Silver är nog ändå att alla kallar honom för Silver, inklusive hans dotter. Det är ju hans efternamn.

De flesta (alla?) karaktärerna är orealistiskt förlåtande. Jag hade nog haft problem att förlåta en hel del som händer här. Tropper lyckas i alla fall med konststycket att få mig att tycka om (nåja) dessa osympatiska och egocentriska karaktärer. Jag bryr mig i alla fall om hur det går för dem.

Dialogen är rapp. Kanske inte alltid så trovärdig, men underhållande. Samtidigt så är boken väldigt mörk. Här finns inte många (om några) glädjeämnen. Slutet vet jag inte hur jag ska tolka, men jag tycker ändå att det är ett bra slut.

Fördelarna med en kollaps kunde ha varit becksvart och faktiskt deprimerande, om det inte hade kombinerats med en rejäl dos humor. Det är allvarliga ämnen som levereras med en punchline, kan man nog säga.

På Goodreads hade den 3,78 i genomsnitt (beräknat på 20 524 betyg).
Jag ger den 3,5.

Boken är

Tråkig		Spännande		Förutsägbar
Bladvändare		Klurig		Läskig
Långsam		Tempofylld		Obehaglig
Detaljrik		Fåordig		Nagelbitare
Mysig		Rå		Sorglig
Måbrabok		Tankeväckande		Rolig
Rörig		Genomtänkt		Mörk
Lättsam		Mystisk		Berörande

Andra som bloggat om Fördelarna med en kollaps: Bokstunder, Boktanken och Romeo & Juliet

Litteraturens ABC - bokstaven C

Linda på bloggen enligt O har en rolig återkommande utmaning som heter Litteraturens ABC. Tanken är att man ska plocka fram en författare, en bok och en uppgift kopplade till ord som börjar på den aktuella bokstaven. Hon har kommit en bit in i alfabetet nu, men jag har bara kommit till C.

Berätta om en författare med för- eller efternamn som börjar på C

Jag har läst många bra böcker av många författare som har ett (efter)namn som börjar på C. Först tänkte jag ta en av mina gamla favoriter, men så föll ögonen på en hyfsat ny; M W Craven. Han skriver serien om Washington Poe och Tilly Bradshaw. De här två kan man kalla för en dynamisk duo. Ingen av dem hade varit varit något utan den andra. Tror jag. Tillsammans blir de fantastiska. Böckerna är råa och brutala, men på något sätt så blir det inte för mycket.

Berätta om en minnesvärd bok med en titel som börjar på C

Min favoritförfattare, Stephen King, har skrivit inte färre än tre böcker med titlar som börjar på C. Bara en av dem har fått full pott; Christine. Den där om den ondskefulla bilen. Jag har nog en grej med det, antar jag, för jag gillade även hans andra bok om en ondskefull bil. Strax efter jag läst den så körde jag, ensam, mitt i natten på en skogsväg när plötsligt musiken startade i stereon. Jag höll på att köra i diket. Ni som läst boken vet varför. I alla fall visade det sig att i mitt fall berodde det på att jag kört i ett gupp så bandet (ja, ni som är äldre vet vad det är) hoppade in och startade och inte på en ond bil.

Tipsa om ett litterärt verk som på något sätt kan kopplas till cirkusvärlden

Det här trodde jag faktiskt att jag skulle ha lite problem med, men det visade sig att jag hade flera att välja på. Jag håller mig dock till den jag kom på först, Nattens cirkus av Erin Morgenstern. Det här är en bok som typ alla läste för runt tio år sedan. Trots att jag aldrig har gillat cirkusar så kände jag mig manad att köpa. Egentligen så borde inte boken ha passat mig alls, men oväntat nog så gjorde den det. Hela boken bygger på en förtrollad stämning, som är omöjlig att beskriva. Det är lite som att gå i massor av fluffig snö. Minus kylan. Jag hade ingen aning om vart allt ska ta vägen och jag brydde mig inte. På ett bra sätt alltså.

Nyss - Nu - Nästa v29

Ett meme som väldigt ofta förekommer på Instagram är Last - Now - Next. Nu inför jag det på min blogg, under namnet Nyss - Nu - Nästa. Varannan torsdag kommer jag att lägga upp det här inlägget, som då varvas med Hett i hyllan övriga veckor.

Nyss: Giftmördaren av Sharon Bolton, som är andra delen i serien om Florence Lovelady. Jag gillar verkligen Sharon Boltons böcker, men den här serien har inte varit riktigt lika bra som hennes andra böcker. Dock så har hon en väldigt hög lägstanivå så ...

Nu: Sommarboken av Emilya Hall, som jag inte längre minns varför jag köpte på en bokrea för tio år sedan. Men nu läser jag den.

Nästa: Pojkvännen av Freida McFadden, en helt oplanerad läsning som jag tar till eftersom den sista planerade boken i juli ska läsas allra sist i juli.

Bok: Den enda segern av Jan Guillou

Författare: Jan Guillou
Titel: Den enda segern
Genre: Thriller
Antal sidor: 645
Originalspråk: Svenska
Originaltitel: -
Översättare: -
Serie: Carl Hamilton 8
Förlag: Piratförlaget
Utgivningsår: (original) 2022 (min) 2022
Format: Pocket
Källa: Bokhyllan
Utläst: 8 juni 2026




Första meningen: Att flå en människa är sällan nödvändigt.

Baksidetext
Jakten på en särdeles kallhamrad vapensmugglare engagerar de svenska, ryska och palestinska säkerhetstjänsterna. De yttersta besluten fattas visserligen i Pentagon, men efter en tuff expedition i Saharas glödheta öken och en skoningslös slutuppgörelse i Barcelona kan Hamilton för en gångs skull känna sig som en segrare.

Min kommentar
Den enda segern är den åttonde delen i serien om Carl Hamilton och den är, lite överraskande, en fortsättning på förra boken. Den börjar där där den förra slutade. Nu börjar jag i alla fall närma mig slutet på den här odyssén, mer än man kan tro kanske. Jag har ju tidigare läst de två efterföljande delarna och jag kommer inte att läsa dem igen. Även om de var bra.

Jan Guillou är speciell, i det att han använder namn på faktiska personer i handlingen. Särskilt politiker. Det är intressant och det funkar riktigt bra. Det är lätt att se dem framför sig och många gånger nickar jag igenkännande. Faktum är att storpolitiken känns högaktuell, fortfarande efter över trettio år, även om nu namnen är andra. Det är lite deprimerande att inget egentligen har förändrats.

I de första böckerna var det sjukt mycket politik, tyckte jag. Det är det säkert fortfarande, men nu tycker jag att den hålls på en lagom nivå för någon som tycker att politik är ointressant, men ett nödvändigt ont. Jag är emellertid inte så glad i hur vissa politiker framställs. Kanske är det sant. Eller så ogillar Guillou högerpolitiker i största allmänhet. Vilket förmodligen är mer sant. Eller ... nu när jag tänker efter ... politiker (punkt).

Åke Stålhandske är i stort sett inte med alls, medan Luigi fick en hel sidotråd. Däremot så var det verkligen på tiden att stackars Göran Karlsson fick vara med ute i fält. Motiveringen till varför hade gjort mig sjukt ledsen.

En hel del ointressant information trycks in. Mycket upprepas dessutom ett flertal gånger. Det är också några sidotrådar att fundera över. Som den med maffian. Varför var den med, kan man undra. Men tydligen så spelar den roll i den tionde boken, En medborgare höjd över varje misstanke. Som jag inte minns så mycket av. Det var nästan trettio år sedan jag läste den. Känslan jag fick var i alla fall att hela den historien bara var med för att raljera över polisens inkompetens, men den lämnade bara en bitter smak efter sig.

Kanske känns det lite märkligt att kalla de här böckerna för roliga, men det är de. Ofta. Han är så träffsäker, den käre Guillou. Inte så sällan slår dock humorn över i raljerande. Vilket inte alls är lika kul. Man får i alla fall ge honom att första meningarna, genomgående i hela serien så här långt, har varit mycket speciella och effektfulla. Han är ändå lite för ordrik, kanske lite för förtjust i att höra sin egen röst.

Den enda segern blir lite väl utdragen, speciellt med tanke på att den ju är en fortsättning på förra boken. Totalt blir det alltså drygt 1000 sidor om det här fallet. Nu ska jag i alla fall hoppa direkt vidare till elfte delen, utan att passera del nio och tio.

Den här boken har varit med i En smakebit på söndag.

På Goodreads hade den 3,60 i genomsnitt (beräknat på 452 betyg).
Jag ger den 4,0.

Boken är

Tråkig		Spännande		Förutsägbar
Bladvändare		Klurig		Läskig
Långsam		Tempofylld		Obehaglig
Detaljrik		Fåordig		Nagelbitare
Mysig		Rå		Sorglig
Måbrabok		Tankeväckande		Rolig
Rörig		Genomtänkt		Mörk
Lättsam		Mystisk		Berörande

Andra som bloggat om Den enda segern: Läsfåtöljens bokblogg

Böcker på rad

Nu när jag inte har någon återkommande Tisdagstrion, över sommaren i alla fall, så tänkte jag att jag får väl ordna några egna listor att ta till. Jag har samlat på mig några teman, åtminstone så de räcker i några veckor. Fem känns som ett lämpligt antal för det här.

Jag är ju fast i en hel del serier, men trots det så finns det en hel hög av dem som jag ännu inte påbörjat. Det kan ju vara ett bra tema, tänker jag: Serier jag vill börja läsa.

Det gick ju ganska snabbt att se att de här serierna är betydligt fler än fem, men dessa är de som eventuellt står högst upp. De är helt utan inbördes ordning.

1. Strindbergserien av Kristina Ohlsson
2. Doggerland av Maria Adolfsson
3. Cilla Fallander av Susanne Fellbrink
4. Asker av Anders de la Motte
5. Morden längs kartan av Christoffer Holst

En helt svensk lista blev det, märker jag. Det är nog faktiskt ingen slump, svenska författare står högt i kurs hos mig. För alla de här serierna gäller att jag har första delen (eller fler) i hyllan redan. Det är alltså bara att börja läsa ...