Bok: Bara människa av Sylvain Neuvel

Författare: Sylvain Neuvel
Titel: Bara människa
Genre: Science fiction
Antal sidor: 388
Originalspråk: Engelska
Originaltitel: Only human
Översättare: Peter Samuelsson
Serie: Themisfilerna 3
Förlag: Brombergs
Utgivningsår: (original) 2018 (min) 2019
Format: Inbunden
Källa: Bokhyllan
Utläst: 14 mars 2022




Första meningen: - Stridsledningen, Lapetus här.

Baksidetext
Vi trodde hela tiden att det största hotet mot ­mänsklig­heten skulle komma utifrån. Vi hade fel. Människan är sin egen största fiende.

Forskaren Rose Franklin har ägnat hela sitt liv åt att förstå den mystiska händelse då hon som barn föll ner i ett slukhål och vaknade upp i en stor hand av metall. Hon har upplevt hur robotar invaderat jorden och dödat miljontals människor. Hon har blivit bortförd av robotar och tillbringat tio år i en annan värld. När hon återvänder till jorden har en ny världsordning vuxit fram med nya allianser och maktblock som bekämpar varandra.

Medan mänskligheten står på randen till ett fullskaligt krig måste Rose välja sida. Men att göra det rätta, kan vara det sista hon gör.

Min kommentar
Första boken i den här trilogin tog mig med storm och jag tyckte att det nog var bäst att läsa klart böckerna hyfsat snart. Serien fick vara med i min Finish That Series-utmaning i år och Bara människa är sist ut. Jag var verkligen spänd på att få veta vart allt skulle ta vägen.

Ett uttryck i boken, som jag var tvungen att googla, är Kobayashi Maru, vilket tydligen betyder en situation man inte kan vinna. Lose-lose, alltså. Det är egentligen det allt handlar om och det finns väldigt många likheter med det som händer i världen. Det gjorde det extra läskigt att läsa just nu.

Det finns två trådar i den här boken, en som går från slutet av förra boken och framåt samt en som börjar tio år senare. Ju längre boken gick desto mer blev det en allegori över tillståndet i världen. En cynisk/ironisk allegori. Skulle man kunna tycka. I mångt och mycket så är det en liten jämförelse mellan olika system, där ekternas är på den ena ytterkanten.

Även i den här boken så berättas det genom dagboksanteckningar, utskrifter av förhör och rapporter. Det fungerar bra, men sedan den mystiske mannen utan namn försvann (som jag saknar oerhört mycket, han är den enda som har lyckats riktigt bra med ironin) så har det blivit svårare att hänga med i dialogerna. Speciellt om det är fler än två som pratar. Mycket hoppande mellan olika platser är det här, men det blir aldrig rörigt. Vi besöker Finland, Libyen, Ryssland, USA, Stockholms skärgård, Åland, Kina, Nordkorea, en annan planet och jag har säkert glömt något ställe. Spännande nog så verkar det som att Sverige (eventuellt) har gått med i NATO i framtiden.

Man skulle kunna säga att ekterna är darwinister, men med en extra knorr. Det handlar om naturligt urval, men också om att inte på något sätt påverka en art att utvecklas åt ett visst håll. Det betyder att man absolut inte vill ens så mycket som träffa någon annan ras, eftersom man då kan göra någon skillnad i utvecklingen. Problemet är ju då när det inte lyckas att hålla sig isolerad. Då kan man inte vara så stelbent att man inte inser att systemet måste förändras, annars blir det väldigt konstigt. Allt som gäller deras egen ras ska behandlas av "experter", vilket betyder att endast de som vet vad de talar om har en röst. När det gäller alla andra raser envisas de med att inte lägga sig i. I ekternas demokrati dras frågor i långbänk, eftersom de inte kan bestämma om en "blandras" hör till dem eller de andra. Då gör de i stället ingenting och den/de det handlar om hamnar i något sorts limbo. För mig är även ett felaktigt beslut bättre än inget alls. Egentligen så tycker jag att ekterna är värst av alla.

Kontentan av det hela är att det är svårt, för att inte säga omöjligt, att hitta ett system som passar alla. Jag skulle nästan våga påstå att det är omöjligt att inte börja fundera på betydelsen av demokrati, huruvida man ska blanda sig i andra rasers angelägenheter och att behandla andra endast baserat på varifrån de kommer. Det är väldigt insiktsfullt och man får heller ingen lösning.

Themisfilerna kan vara den bästa trilogi jag har läst och jag funderade på att sätta en femma även på Bara människa, men det saknas lite för att det ska vara perfekt. Det är svårt för mig att förklara storheten, men jag gillar verkligen alla tankar det här sätter i gång. Grymt bra är det i alla fall.

Den här boken har varit med i En smakebit på søndag.

På Goodreads hade den 3,64 i genomsnitt (beräknat på 26 556 betyg).
Jag ger den 4,5.

Boken är

Tråkig		Spännande		Förutsägbar
Bladvändare		Klurig		Läskig
Långsam		Tempofylld		Intetsägande
Ordbajsig		Fåordig		Nagelbitare
Mysig		Rå		Sorglig
Måbrabok		Tankeväckande		Rolig
Rörig		Genomtänkt		Mörk

Andra som bloggat om Bara människa: Mitt bokintresse, LitteraturMagazinet och I♥Fantasy

"Gudarna vaknar" av Sylvain Neuvel

Författare: Sylvain Neuvel
Titel: Gudarna vaknar
Genre: Science fiction
Antal sidor: 417
Originalspråk: Engelska
Originaltitel: Waking Gods
Översättare: Peter Samuelsson
Serie: Themisfilerna 2
Förlag: Brombergs
Utgivningsår: (original) 2017 (min) 2019
Format: Inbunden
Källa: Bokhyllan
Utläst: 15 januari 2022




Första meningen: Melissa retades i skolan i dag.

Baksidetext
Som barn är Rose med om en omskakande upplevelse när marken under henne plötsligt rämnar under en cykeltur. När hon vaknar till sans ligger hon djupt nere i ett hål, omsluten av en gigantisk hand av metall. Som vuxen blir Rose forskare, besatt av att försöka lösa mysteriet med handen. När ytterligare metallföremål hittas och robotar invaderar jorden, inser man att mänskligheten står inför ett mardrömslikt scenario. Bara Rose och hennes forskningsteam kan stoppa katastrofen genom att knäcka gåtan med robotarnas avancerade teknologi. Människan besitter här det kraftfullaste vapnet: kunskap. Men kommer det att räcka? Och kommer de att hinna?

Min kommentar
För snart två år sedan, i april 2020, läste jag det årets bästa bok, första delen i Themisfilerna. Jag köpte, så klart, omedelbart de två efterföljande delarna, som sedan blev stående där i hyllan. I år kände jag att det var dags, jag kunde inte låta det gå längre tid. Alltså tog jag med serien i min Finish That Series Challenge i år. Det var med lite bävan och stor oro som jag började läsa Gudarna vaknar.

När den här boken börjar så har det gått runt ett decennium sedan förra boken. Man kastas rätt in i ganska stora och uppseendeväckande händelser. Mina förväntningar ställde nog till det lite för mig från start. Det är ju inte så ofta jag läser en fullpoängare, som förra boken var, så en uppföljare har ju givetvis en del att leva upp till. Jag får inte samma wow-känsla och förmodligen beror det på att jag inte blev lika överraskad av konceptet. Det ger sig efter ett tag och när jag kommit runt halvvägs så är det lika bra som jag hade tänkt mig.

Mitt vanliga problem med serier händer ju, naturligtvis. Trots att det inte har gått ens två år, vilket är väldigt kort tid när det gäller mig. Jag minns det stora hela och jag minns vad som hände. Trodde jag. Det jag hade glömt var tydligen själva cliffhangern från första delen. Nu kom det mesta tillbaka ganska snabbt, men det var lite förvirrande från start.

Det är helt klart mer action i den här andra delen om man jämför med första, som egentligen bara handlade om uppbyggnad. Förmodligen är jag ovanlig, men jag är ganska glad i uppbyggnadsdelen. När man liksom inte vet vart det ska ta vägen. När allt är ett faktum så tycker jag inte att det är lika spännande längre. Efter en väldigt intensiv start, med oväntade och omvälvande händelser som jag inte alls väntade mig (om jag hade druckit kaffe när jag läste så hade jag satt det i halsen) så lugnar det ner sig och det är nog då som jag blir infångad igen.

Alla (viktiga) karaktärer som var med i förra boken är med även här. Den namnlöse förhörsledaren upplever jag inte som lika cynisk/ironisk, men egentligen är det nog trovärdigt. Här är ju så att säga skarpt läge. Det tillkommer en del nya personer också, men det är inte många som figurerar här. En del försvinner också. Tyvärr.

Upplägget med förhörsprotokoll, utskrifter och andra loggar fungerar riktigt bra och det känns fortfarande fräscht och nytt. Dessvärre så upphör fetstilen i förhören och då blir det genast mycket svårare att hänga med i vem som säger vad. Ibland får jag räkna för att ha koll. Nu när jag skulle skriva ihop det här så upptäckte jag att författaren är/har varit mjukvaruingenjör och jösses, vad det förklarar mycket. Bland annat att det passar mig så utomordentligt bra.

Vad gäller vetenskapen här så kan jag inte riktigt uttala mig om den, men det känns trovärdigt. Det finns så mycket att fundera över, mind-blowing är ett ord som poppar upp i huvudet. Dock finns det ju, så klart, saker som jag ställer mig lite frågande till. Som det här med att ett så intelligent och framstående "folk" inte kunde räkna ut släktförgreningarna. Det är ju inte direkt vare sig oväntat eller konstigt. Och om de nu blev så bestörta av resultatet, varför gjorde de då om det?

I Gudarna vaknar får man inga svar överhuvudtaget. Bara fler frågor. Och den slutar med en cliffhanger av episka mått. Woohoo! Senast i mars ska jag se till att läsa tredje delen!

Den här boken har varit med i En smakebit på søndag.

På Goodreads hade den 4,01 i genomsnitt (beräknat på 40 387 betyg).
Jag ger den 4,0.

Boken är

Tråkig		Spännande		Förutsägbar
Bladvändare		Klurig		Läskig
Långsam		Tempofylld		Intetsägande
Ordbajsig		Fåordig		Nagelbitare
Mysig		Rå		Sorglig
Måbrabok		Tankeväckande		Rolig
Rörig		Genomtänkt		Mörk

Andra som bloggat om Gudarna vaknar: LitteraturMagazinet, I♥fantasy och Zidselbokochfilmtips.

"Sovande jättar" av Sylvain Neuvel

Författare: Sylvain Neuvel
Titel: Sovande jättar
Genre: Science fiction
Antal sidor: 343
Originalspråk: Engelska
Originaltitel: Sleeping giants
Översättare: Peter Samuelsson
Serie: Themisfilerna 1
Förlag: Brombergs
Utgivningsår: (original) 2016 (min) 2018
Format: Inbunden
Källa: Bokhyllan
Utläst: 28 april 2020




Första meningen: Jag fyllde elva den dagen och pappa hade gett mig en ny cykel.

Baksidetext
Deadwood, South Dakota. Den lilla flickan Rose cyklar i kvarteren nära sitt hem när marken plötsligt försvinner under henne. Hon vaknar upp på botten av en djup grop. Väggarna runt henne glöder av mystiska inristningar. Räddningspersonalen som kikar ner i hålet möts av en chockerande syn: en liten flicka i en gigantisk hand av metall.

Sjutton år senare är mysteriet med det bisarra metallföremålet ännu inte löst. Forskarnas teorier och militärens undersökningar har inte kunnat förklara det märkliga. Men vissa slutar aldrig att söka efter svar.

Rose är nu en välutbildad fysiker och leder ett topphemligt team som försöker lösa gåtan med handen. De övervakas och intervjuas under arbetet av en anonym förhörsledare. Men samtidigt som forskningsteamet successivt närmar sig sanningen hopar sig frågorna: Ska handen användas för fredliga syften eller är det ett massförstörelsevapen? Finns det fler delar? Och vilka var egentligen här före oss?

Min kommentar
Sovande jättar hörde jag talas om för något år sedan och den lät precis som en bok för mig. Allt med den lockade och jag önskade mig den i julklapp. Min tomte är väldigt snäll så jag fick den. Nu har det gått 1,5 år sedan dess och när jag satte ihop årets boktolva så tyckte jag att det var dags att ta med en science fiction där.

Jag verkar ha haft absolut noll koll på boken för när jag började läsa så blev jag förskräckt. Boken består av förhörsprotokoll, olika loggar, lite dagboksanteckningar och någon enstaka tidningsnotis. Jag blev oerhört besviken och tänkte att nu är det kört. Detta är ett format som jag inte (oftast) gillar. Jag hade fel. Tydligen fungerar det om det är gjort på rätt sätt. Det här sättet. Detta. Är. Så. Bra. Det är svårt att förklara hur bra, men betyget talar ju sitt tydliga språk.

Sovande jättar har en svindlande start och det är otroligt fantasieggande. Det här lite korthuggna, militäriska sättet att berätta passar mig. På det viset får jag bara väsentligheter, bara det som är viktigt. Här finns till och med lite kärlekstrassel, men även det är centralt för det som händer. Ganska många mänskliga svagheter dras fram i ljuset, bland annat vad makt kan göra med en människa. En liten lektion i grekisk mytologi hinns med också.

Spindeln i nätet är den som sköter utfrågningen och han är bland det roligaste jag har träffat på i bokväg. Humorn är så torr att det knastrar om den. Precis som jag vill ha den. Men vem är den mystiske mannen? Får man ens veta att det är en man? Och vad står det egentligen i filerna som saknas (de är numrerade, men det fattas en hel del)?

För mig är det helt omöjligt att sluta läsa och när jag måste så längtar jag genast tillbaka. Boken slutar sedan med en cliffhanger av episka proportioner och jag vill genast fortsätta läsa nästa del. Som jag tyvärr inte äger. Än.

Sovande jättar refuserades av olika förlag över femtio gånger innan författaren gav ut den själv. Ungefär som Ensam på Mars. Vi vet ju hur det gick för den. Det får mig att undra vilka andra godbitar som undanhålls oss. Filmrättigheterna är sålda också. Gissa om jag ska se den.

Den här boken har varit med i En smakebit på søndag.

På Goodreads hade den 3,84 i genomsnitt (beräknat på 65 384 betyg).
Jag ger den 5,0.

Boken är

Tråkig		Spännande
Förutsägbar		Klurig
Långsam		Tempofylld
Ordbajsig		Fåordig
Mysig		Suggestiv
Måbrabok		Tankeväckande
Rörig		Genomtänkt
Sorglig		Rolig

Andra som bloggat om Sovande jättar: Bokhuset, Carolina läser och Kulturnästet.

Boken kan köpas på Adlibris, Bokus och cdon.